Skräcken med hus!

Fy fabian! I torsdags, alltså för snart en vecka sedan, fick jag uppleva skräcken med att
bo i ett hus! Helst i ett hus på landet när det är becksvart och det regnar och vägen är en
isbana! Jag ska berätta hela scenariot som uppspelade sig.
 
Jag kör hem från att ha varit i stan och tränat och handlat lite. Patrik är på möte med
skoterklubben. Jättehalt efter vägen så kör max 30 km/h. Kommer i backen som går upp
till huset och ser en människa gå från farstukvisten mot källaringången till!!
'Aja, Patrik är hemma från mötet, vad bra' tänker jag tills jag inser att det inte står någon
bil på vår gårdsplan framför huset! Kör trots det in på gården och funderar på vad jag gör nu.
Jag beslutar mig för att som vanligt gå in i huset och låtsas som ingenting för jag inbillade
mig väl alltihop (hur puckat är inte det??!). Väl inne i hallen så inser jag att vi inte låst
källardörren, så den kan ju någon komma in igenom lätt som en plätt. Börjar då får liiiite
panik. Ställer matkassen framför källardörren i hallen, för då hör jag om någon försöker öppna
den eftersom den går inåt i hallen. (Jag menar jag har ju sett på Veronica Mars x antal gånger)
Sen går jag in i köket och ställer mig i hörnet vid kylskåpet för därifrån har jag uppsikt över både
ytterdörren och källardörren.
 
Sen så står jag där och tänker att nä gud vad du är töntig Elisabeth som inbillar dig personer
som smyger omkring. Försöker ringa Patrik och tillslut svarar han! Ber han viskandes komma
hem, man kan ju inte gärna skrika i panik ifall nån människa är i källaren! Mina panikkänslor
går som inte riktigt fram, han menar på att "de avslutar ju mötet snart". HALLÅ. Här står jag
och skiter nästan på mig!! Sen tänker jag att nä nu går jag ut till bilen (som jag lämnat olåst
i mörkret, ännu det ett smart drag) men tänker att nä det är ju så jäkla halt ute så vill nån döda
mig så kommer den absolut att komma ikapp.
Då ringer jag min mamma. Inte smart. Hon hetsar ju upp sig för ingenting. Jag får megamycket
panik och lyssnar efter konstiga ljud. Står fortfarande kvar på samma plats i köket.
Ringer då min svärfar som bor 1,5 km från oss och som är jättesnäll och kommer hit och
undersöker källaren medans jag tittar på entréplanet. Inga okänd människa nånstans som tur är!
Sen kommer Patrik hem och kollar övervåningen och bara "SKOTRARNA!!!!" och jag bara "Hallå,
jag svävade mellan liv och död här nyss liksom..." Aja, han är förlåten! Han menade på att jag var
ju redan i säkerhet då.
När Sören körde hit mötte han en bil han inte kände igen, nu var det ju becksvart och regnade
som sagt, men vi känner till bilarna här omkring ganska bra. Märkligt sammanträffande i alla fall.
 
Flera dagar efteråt tänkte jag fortfarande att jag kanske inbillat mig, att ett träd skuggats på
väggen, men nej jag har kört och tittat och där finns ingen skugga. Det var en okänd person
som gick där. Jag såg klart och tydligt att det var en människa!
 
Så vad drar vi för slutsatser av detta då?
- Man vet aldrig hur man reagerar. (Jag var väldigt lugn faktiskt)
- Händer det igen så går jag inte in. Jag kör härifrån.
- Man är inte så himla kaxig när man inser att det faktiskt var någon där!
- När något sådant händer tänker jag "vill nån döda mig så får den göra det då". Lever
verkligen efter mottot att det finns en mening med allt såna stunder.
 
Så nu låser vi överallt också har Patrik monterat lampor som tänds om någon går förbi dom.


Kommentarer
Lovisa Melin

men härreguud!! hhaha! jag hade missat detta inlägg!! så roligt att läsa såhär efteråt, men förstår verkligen din rädsla då i stundens hetta! jag hade varit minst lika rädd!! men jag vet inte ens om jag hade vägar gå in! :P tur det gick bra, men läskigt när man inte vet vem det är.. ni vet fortfarande inte vem?? :O

Svar: Ja såhär i efterhand kan man skojja :) Nej, vi vet inte alls vem det kan ha varit :/
elleminem.blogg.se

2013-12-18 @ 23:24:04


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0